Tänk dig att du studerar en annan människa en hel dag. Vad hon än gör så ser du det och du kan inte låta bli att rynka lite på näsan och ge ifrån dig ett litet konstigt ljud som skvallrar om att det du ser inte är okej, det är inte bra. Du vill så gärna tala om för denna personen vad som blir fel, vad som är bra och vad hon ska jobba på. Alla är vi inte perfekta, långt ifrån men vi kan alla ändra på oss till det bättre.

Så känner jag, att jag svävar ovanför mig själv. Studerar, funderar och försöker förstå. Det är nog svårast att försöka förstå varför. Det finns ju faktiskt inget självklart varför, varför det är så eller varför det blev såhär. Jag vet inte själv och blir så trött för ingenting. Jag antar att det är en del av det hela och att jag inte får sova mina timmar på natten. Att ständigt vakna med en panik i kroppen.  Just nu finns jag bara, jag bara är. Orkar inte tänka och orkar framför allt inte ta för mig av livet. Jag följer bara med och ser vart jag hamnar, det blir bäst så. Minst komplicerat. Är ganskan nöjd med det, nöjd och trygg med att jag har vettiga människor runt omkring mig. Personer som faktiskt varit med om detta själv och kan berätta sin historia. För det är viktigt,att man pratar om det. Man ska prata mycket, nästan hela tiden.

Ibland kan man bli alldeles yr och matt av allt prat, det ingår nog också lite. Att man blir alldeles matt i kroppen och man orkar liksom inte. Det är då jag sover i flera timmar i sträck, det är då jag försöker hinna ifatt de timmarna som jag förlorat under natten. Långt där inne vet jag att förlorar man en timmes sömn får man aldrig igen den, men endå är det som en liten tävling, sover jag en timme så är jag kvitt.

Man är inte sig själv och många gånger vill jag bara skrika rakt ut att jag inte mår bra, att detta inte är okej. Jag vill att alla ska veta, men inte tycka synd om mig. Jag vill inte vara offret. Jag vill vara den som segrar och klarar detta med en klack spark, jag får ju inte förlora. Men går det att vinna samtidigt som känner att man håller på att tappa taget om sig själv? Blir man samma person eller en del av den man var innan försvinner? Så många tankar men knappt några svar.