Min motivation till det mesta är borta just nu, en inre stress finns ständigt i min kropp och det var månader sen jag kände det där härliga lugnet somm ibland brukar infinna sig. Jag orkar knappt se mig själv i speglen, då ser jag bara min "fel" och brister, det är hemskt och jag hatar det. För jag vet ju om att jag är fin´. Alla är fina på sitt eget sätt, det vet jag om. Allt har blivit en ond cirkel som vägrar att brytas, det rullar på och jag bara går runder och är. Är någon som jag inte brukar vara, var är all energi och var är styrkan? Styrkan måste finnas där, även om jag inte märker av den. Annars hade jag ju faktiskt inte orkat.

Jag är verkligen en sista minutet tjej, det blir bäst då. Känner pressen och stressen i ryggen, precis som en piska. Det är då jag presterar som bäst, men det måste vara det där höga tempot hela tiden, jag måste få vara stressad på dagen för att sen kunna koppla av helt på kvällen. Just nu är jag ständigt rastlös och saknar det höga tempot. Ingen människa mår bra av att ha det så i långa loppet, men bara lite. Få känna det några dagar i veckan, för just nu står jag inte ut.

Ska sätta mig ner senare idag och göra upp mål som jag sedan ska sträva efter, nu är det knappt fyra månader kvar till studenten och jag låter mina betyg rinna ut i sanden istället för att kämpa det där lilla extra. Jag är motiverad långt där inne, men det når inte enda fram. Känner att jag nog får locka med någonting, små belöningar. Dock inte för mycket, det blir då till en vana att man måste belönas såfort man presterat bra. Ska även söka jobb, massvis med jobb. Sommarvikariat. Måste även ta mig en riktig funderare på vart jag ska läsa i höst. Om jag ska läsa. Ska jag läsa till sjuksköterska eller till någonting annat? Vården lockar inte speciellt mycket just nu. Jag söker nya utmaning och nya äventyr. Att läsa till sjuksköterska är ju en utmaning i sig, men jag söker en annan sorts utmaning. Någonting jag inte vet så mycket om. Jag vill göra något som verkligen fångar mitt intresse.

Mycket tankar och funderingar just nu, ibland står man inte ut. Det är inte lätt och veta vad man vill göra här i livet. Stora val och beslut ska fattas inom en snar framtid. Jag vet seriöst inte hur jag ska hinna lista ut det och komma med ett bra beslut som jag är helt nöjd med. Nåja, jag får ta mig en funderare. Nu: frukost.



emelie, hösten 08

Lyssnar på musik och tankarna vandrar iväg precis som de brukar göra. Jag är förvånad över hur jag har reagerat de senaste dagarna. Lite små stolt och kan inte låta bli att säga det hela tiden, imorse stod jag länge framför speglen och intalade mig själv att jag är en vacker tjej som klarar detta. Och visst gör jag det. Har varit med om andra saker som varit tusen gånger värre, och jag sitter ju här idag och skriver om det.  När jag bröt kontakten med min pappa och vi inte pratade på flera veckor, det var verkligen tufft. Även om han bor i Stockholm så är han min pappa och inget barn vill tappa kontakten med en förälder. Det fanns ju vissa anledningar och att jag inte har träffat han sen min kusin student i början på juni är skrämmande. Hur kommer det första mötet bli? Antagligen en stor, lång kram och lite tårar....

Men det som inte skadar allt för mycket gör en stark. Efter varje motgång känner jag att jag klarar av allting, känner mig lite som super-emelie. En super hjälte. (ja, jag har livlig fantasi och försöker få allting som är jobbigt att bli roligt, på något konstigt vis.) Menar, varför skulle en annan människa få leva på min framgång och min vänlighet? När man inte får någonting tillbaka mer än en käftsmäll och lite smärta. Det fungerar inte, man kunde ta sån skit när man var liten och luktade kiss (ett uttryck som hängt med sen jag var liten) men inte idag.

Jag vet exempelvis vad jag vill ha ut av ett förhållande, varför skulle jag nöja mig med mindre när jag vet  att jag kan få mer? Samma sak gäller det när det kommer till vänner, det är så fruktansvärt lätt att man bara ger och ger men man får ingenting tillbaka. Då är det bara att ta sig en funderare, är denna vän verkligen värd att ha kvar. För man kan faktiskt göra slut med en kompis.

Jag har gjort slut med många kompisar, just för att de suger ur en all energi och det vill jag ju inte. Livet blir bara en enda stor röra och man går runder och är sur och tvär. Det är inte så jag vill minnas min ungdom, utan livet ska mer eller mindre se ut som en fest, en fest med lite motgångar och svårigheter. För det är ju livets utmaning, att klara av det och bli starkare för varje motgång man möter.

Min bild av mig själv har förändrats något enormt. Jag vågar chansa mer, bryr mig faktiskt inte så mycket vad andra tycker om mig och gör det jag vill. Jag har även växt något enormt och blivit en fantastisk människa. När jag var mindre trodde jag och fick höra att jag inte skulle komma så långt i livet, jag skulle inte bli någonting. Idag har jag hela livet framför mig, tar studenten om ett halvår och har det mesta planerat någorlunda. Jag tar en dag i taget och njuter. De tog mycket ifrån mig men något de inte kunde ta var mina drömmar.



en liten emelie för ungefär fyra, fem årsen.

Imorse var jag mer än trött, men inte så konstigt när jag satt och pratade på msn till tolv. Puuh, men roligt och mysigt var det. Inte haft ett sådant leende på läpparna på ett tag, uppskattades verkligen. Åkte till skolan för att fixa med projektarbetet och äntligen är vi igång på riktigt, ska börja skriva nu och det är så himla roligt. Bestämde oss för att lämna HLR och skriva mer om genetik (stavning?) och vår frågeställning blev bäst. Minns dock inte den exakt nu för har så mycket i huvudet.

Låg och tänkte innan jag somnade inatt och kom fram till att jag är glad att jag tar detta så lätt. Visst, blivit behandlad som en skit rent ut sagt och fått kämpa som en galning för att ens klara av att hänga med i svängarna. Inte konstigt att man mått som man mått, delvis, givetvis beror det på andra saker med. Men det är så himla skönt att inte behöva känna att man är beroende av en kille, att man faktiskt fungerar fast det gör ont och svider lite. Tårarna har slutat rinna och jag blickar framåt. Livet har så fruktansvärt mycket att ge och jag tänker inte lägga mig ner och tro att livet är slut. Vilken knasboll gör det liksom? Livet går vidare och därmed mitt. Gjorde en plus och minus sida med att vara singel, små skrattade när jag tänkte ut det hela.

Fördelar med att vara singel:

♥ Jag kan gå runder i mina fjärilstrosor utan att egentligen bry mig. De är dö fula men så jävla sköna.
♥ Kan sova hur länge jag vill och får ha hela min säng för mig själv (fast det har jag haft endå, men ni förstår)
♥ Behöver inte vara beroende av någon längre, kan liksom komma och gå som jag vill. Kan planera saker utan att först höra så det är okej.
♥ Det är okej att sitta hemma en fredag kväll, själv i sängen och kränga hur mycket onyttigt man vill utan att höra att man blir fet.
♥ Man kan shoppa mycket mer. (pojkvänner har en tendens att gnälla över det)
♥ Det är okej att ha en nattlampa och att ha en lampa tänd för att man ska läsa precis innan man somnar.
♥ Man träffat nytt folk på ett helt annat sätt.
♥ All ens tid går till en själv och vännerna. Blir mer fokus på vänner.
♥ Det är roligare att klä upp sig, dvs sätta på sig nya underkläder, det är ingen som ser man det höjer självförtroendet/ självkänslan och man känner sig dösnygg fast ingen egentligen ser.
♥ Oftast behöver man inte kompromissa så mycket, vilket är en fördel.. Det är så jobbigt att ge upp sina planer för att göra sin partner nöjd, oftast. (men har ingen emot det, inte så jag menade.)
♥ Man har mer kontroll över hela situationen

Nackdelar med att vara singel:

♥ Man får sova själv.
♥ Ingen pussar eller kramar om en.
♥ Man får inte höra lika ofta hur vacker, underbar och allt det dära man är.
♥  När man ligger där i sängen på fredags kvällen har man ingen att krypa nära intill...