Studenten om ett halvår. Tanken slog mig nyss, att det inte är lång tid kvar. Sen ska vi ge oss ut i den stora världen på riktigt. Inga fler lov, inga fler sovmornar och inga fler galna dagar i skolan. Vad kommer hända sen? Ska man läsa vidare direkt till hösten eller vänta till våren? Min värsta mardröm är att man kommer vara arbetslös och bara gå hemma. Jag vägrar, hela mitt inre skriker nejnejnej. Jag ska kämpa nu sista terminen, jag ska ge allt och faktiskt satsa med hela min kropp och själ.

Ska man packa alla sina saker, sätta sig på ett tåg och flytta till huvudstaden? Ska man flytta ner till Lund, Malmö eller Helsingborg. Ska man bo hemma hos mamma och fortsätta att vara liten, eller ska man kasta sig ut i vuxenlivet. Jag har lust att bara flytta, att försöka klara sig på egen hand. Jag vet att jag kan om jag bara vill, har kommit in i någon konstig fas i livet som knappt accepteras. Vad har hänt med mig? Vem är jag och vart är jag påväg?

Många tankar snurrar i huvudet, det känns som allt ska sprängas. Hur kunde jag låta allt gå såhär långt? Hela jag har skrikit "slå på mig, stampa på mig och gör vad du vill", nu får det faktiskt vara slut på det. Jag är också en människa och borde accepteras därefter. Alla gör vi misstag, alla gör vi fel och ingen är perfekt.

vet inte ens varför jag öppnar mitt hjärta här, varför jag skriver detta. Jag skulle skriva om studenten och livet därefter men hamnade på en annan väg, fler känslor bara kom. Lite luddigt inlägg men det är så det är, lite luddig men samtidigt kan jag inte sluta le och faktiskt vara stolt över mig själv. Så mycket som hänt den sista tiden och att jag faktiskt står upp än är... Jag är imponerad av mig själv. Jag är starkare än jag trodde.