Lyssnar på musik och tankarna vandrar iväg precis som de brukar göra. Jag är förvånad över hur jag har reagerat de senaste dagarna. Lite små stolt och kan inte låta bli att säga det hela tiden, imorse stod jag länge framför speglen och intalade mig själv att jag är en vacker tjej som klarar detta. Och visst gör jag det. Har varit med om andra saker som varit tusen gånger värre, och jag sitter ju här idag och skriver om det.  När jag bröt kontakten med min pappa och vi inte pratade på flera veckor, det var verkligen tufft. Även om han bor i Stockholm så är han min pappa och inget barn vill tappa kontakten med en förälder. Det fanns ju vissa anledningar och att jag inte har träffat han sen min kusin student i början på juni är skrämmande. Hur kommer det första mötet bli? Antagligen en stor, lång kram och lite tårar....

Men det som inte skadar allt för mycket gör en stark. Efter varje motgång känner jag att jag klarar av allting, känner mig lite som super-emelie. En super hjälte. (ja, jag har livlig fantasi och försöker få allting som är jobbigt att bli roligt, på något konstigt vis.) Menar, varför skulle en annan människa få leva på min framgång och min vänlighet? När man inte får någonting tillbaka mer än en käftsmäll och lite smärta. Det fungerar inte, man kunde ta sån skit när man var liten och luktade kiss (ett uttryck som hängt med sen jag var liten) men inte idag.

Jag vet exempelvis vad jag vill ha ut av ett förhållande, varför skulle jag nöja mig med mindre när jag vet  att jag kan få mer? Samma sak gäller det när det kommer till vänner, det är så fruktansvärt lätt att man bara ger och ger men man får ingenting tillbaka. Då är det bara att ta sig en funderare, är denna vän verkligen värd att ha kvar. För man kan faktiskt göra slut med en kompis.

Jag har gjort slut med många kompisar, just för att de suger ur en all energi och det vill jag ju inte. Livet blir bara en enda stor röra och man går runder och är sur och tvär. Det är inte så jag vill minnas min ungdom, utan livet ska mer eller mindre se ut som en fest, en fest med lite motgångar och svårigheter. För det är ju livets utmaning, att klara av det och bli starkare för varje motgång man möter.

Min bild av mig själv har förändrats något enormt. Jag vågar chansa mer, bryr mig faktiskt inte så mycket vad andra tycker om mig och gör det jag vill. Jag har även växt något enormt och blivit en fantastisk människa. När jag var mindre trodde jag och fick höra att jag inte skulle komma så långt i livet, jag skulle inte bli någonting. Idag har jag hela livet framför mig, tar studenten om ett halvår och har det mesta planerat någorlunda. Jag tar en dag i taget och njuter. De tog mycket ifrån mig men något de inte kunde ta var mina drömmar.



en liten emelie för ungefär fyra, fem årsen.