Just nu försöker jag skriva lite på en op-uppgift som ska vara klart till imorgon. Det går inte så bra och jag tänker hela tiden på annat. Satt nyss och tänkte på mig och Andreas, hur lustigt allt har blivit....

Träffade Andreas första gången i juli 07, då var jag tillsammans med en gemensam vän och la inte märke till honom så värst mycket. Vi skulle till retro och festa loss om jag inte minns helt fel. Lärde känna hans stora syster i samma veva men sen hände något, jag och Sofia slutade snacka. Och det var inte förens nu i sommras som vi alla började umgås riktigt mycket.

Jag hade precis lämnat en långt förhållande och var vildare än någonsin. Började umgås med Sofia och alla som känner oss vet att vi är vilda när vi är tillsammans, eller mer galna. Jag umgicks mycket med en annan tjej och vi festade, följde med killarna när de skulle på street race osv. Min barndomsvän träffade Andreas under denna tiden och jag såg honom endast som en bra kompis, men endå fanns där något som gjorde att man drogs till honom. Ni vet den känslan som man inte kan sätta fingret på. Den bara finns där, oavsett om man vill eller inte. Hela sommaren var helt underbar, magisk och jag hade så himla skoj hela tiden. Vi lånade Andreas och Sofias farmor och farfars sommarstuga, gick på bio, festade, åkte runder med snygga bilar och vi grillade på stranden.

Det var inte förens vi gick på bio som jag vågade inse att Andreas såg bra ut, att han var rolig och allt det dära. Men hela tiden sköt man undan den känslan, han hade ju endå varit med min barndomskompis. Tiden gick och jag slutade umgås med det gänget, skolan började och allvaret var igång igen. Tog upp kontakten med Sofia, började att allt mer vara hos familjen Svensson.  Andreas var aldrig hemma när jag var här eller så skulle han iväg precis när jag kom. Och den där känslan som jag kände i sommras hade jag sedan länge stängt in lång inne i mitt hjärta. Alla har vi någon gång känt att man aldrig kommer få den killen endå, att det liksom är kört fast man egentligen inte har provat och man är helt fast i att man inte är den typen av tjej som han tittar på.

Jag och några tjejkompisar, bland annat Sofia, bestämde oss för att åka till en stor fest som hölls av en kompis. Vi gjorde oss fina och jag kände mig extra snygg. Vi skrattade, tog en massa flum bilder och det första jag ser när jag kliver in på festen är  Andreas. Han vinkar och säger att jag ska sätta mig hos honom. Förstod ingenting och gjorde som han sa. Vi skrattade, drack och allt var helt perfekt. Efter alla bråk osv dansade vi tjejer på dansgolvet då Sofia får ett sms från Andreas. " kan du inte fråga Emelie om hon kan sova hos oss inatt?"  Små full som man var for genast iväg för att leta upp honom och fråga vad han sysslade med. Fick till svar att han ville det, sagt och gjort. Följde med dom hem, tillbringade min första natt med världens finaste människa. Sedan dess har det varit vi och många gånger har jag fått frågan "visst ville du ha Andreas från första början?" Från första början är nog att ta i, men sen i sommras har jag funderat över det men aldrig vågat berätta för någon.

Än idag har jag svårt för att förstå att han faktiskt är min, jag vann över min rädsla att verkligen tycka om någon igen, att släppa in någon så nära hjärtat är svårt efter att ha blivit sårad om och om igen. Men jag är glad att jag gjort det, att jag äntligen vågade. För första gången på evigheter kan man slappna av, skratta och verkligen känna att man älskar livet. 

Jag har hittat någon som har lika sjuk humor som jag, som är lika knäpp men endå helt underbar. Han är fin på alla sätt och vis, jag är så kär i denna människan så det gör ont.  Och det bästa är att vi ska gå på balen tillsammans. Äntligen har jag fått min kärleks saga. ♥