Mitt liv består just nu av jobb, sömn, Marcus och att försöka överleva. Jag har valt att inte vara för personlig i bloggen - även om jag faktiskt är väldigt personligt redan nu är det mycket som jag inte väljer att skriva om just nu. I denna tid går min familj igenom en enorm kris, det tar på alla och alla kämpar för sitt liv. Det finns mycket jag vill skriva, jag vill få ut mina känslor och det gör jag bäst genom att skriva, inte att prata. Men något hindrar mig från att skriva, jag vill inte dela precis alla detaljer med en hel främmande värld.


Känslan att känna sig ensam och ansvaret är något som ständigt trycker på och det gör ont. I själen, i kroppen. Men jag är förvånad över hur bra vi klarar av detta, hur bra jag klarar av detta. Man går liksom in i sig själv och stänger alla andra ute. Jag kan inte säga att jag känner hur stort ansvar och hur ensam jag kan känna mig, kroppen har liksom gått in och skyddat mig på något sätt. Jag känner mig istället alldeles tom. Det går inte att förklara, man bara fortsätter sitt liv och anstränger sig så att det ska vara som det alltid varit. Men det kommer aldrig bli sig likt igen, aldrig.

Jag är evigt tacksam över mina vänner och Marcus. Ni är helt fantastiska som ställer upp så mycket som ni gör just nu, även om jag ibland inte visar det så är jag glad över att ni finns. Det är ni som lyckas hålla mig uppe just nu - ni är gryma!



Du gör mig så himla lycklig ♥