Just nu vill jag bara lägga mig ner, gräva en grop och hoppas på att detta snart är över. Jag vet ju givetvist att det är över om några få veckor men ändå har jag panik och den blir bara större. Det är inte för vi har mycket att göra, det har vi egentligen inte - inte mer än någon annan och om vi tänker efter har vi det ganska lugnt. Det är bara det att vi sparar allt till slutet, vi gör inte det vi ska med en gång utan sparar det och gnäller seda, det är så vi är helt enkelt.

Imorgon har jag nationella i matte b. Jag har ont i magen, mår illa och det känns som jag ska kvävas, att allt syre kommer ta slut. Jag har pluggat matte i en evighet nu och jag förstår lika mycket som innan jag började. En del saker har jag lyckats klura ut hur man gör, men med hjälp av boken och av facit. Imorgon får man inte ha något facit och det kommer inte finnas någon att fråga om jag ens gör rätt, känner jag mig själv kommer allting jag lärt mig flyga bort och försvinna när jag som mest behöver det. Sen är det muntliga nationella i engelska b på onsdag morgon, det tar man med en klackspark. Men det ska ändå göras. Har ett samhällsprov att göra på fredag och sen ska projektet in på fredag.

Där, någonstans mitt i allt detta, ska jag hinna träffa en speciell person, åka till stan och fixa med hår till balen, köpa efterfestbiljett till studenten och samtidigt hinna pusta ut. Detta kommer minsann bli en tuff vecka med otroligt mycket arbete. Får andas ut och sen börja om igen om det skulle bli en enda soppa. Nu ska jag ringa min lärare för lite handledning i projektet, vi är ute och simmar i fel vatten.