I såna här tider är jag glad över att mina vänner är just mina vänner, att de ställer upp i alla stunder och att de verkligen finns där. Det förgyllar min vardag rätt så rejält och det blir lättare att glömma det som gör ont och det som förstör annars.

För fem årsen träffade jag min allra bästa vän i hela världen. Det var kärlek vid första ögonkastet, vi var små och visste inte så mycket om just kärlek, hur stark och djup den faktiskt kan vara. Vi förstod varandra som inte många gör, det klickade direkt. Vi har haft våra stunder, roliga som jobbiga och mindre roliga. Jag vill försöka sätta ord på hur mycket han betyder och hur underbar han är, på alla sätt och vis, men det går inte. Det är omöjligt och det är frustrerande. Han kan mig utan och innan, jag behöver inte öppna munnen för att han ska se eller förstå hur jag mår. Och det är jag tacksam över, ibland är det jobbigt att prata. Då är det lättare att bara finnas där men endå bli förståd. Det blev inte vi, vi blev aldrig något par men jag fick något så mycket finare - jag fick en storebror, en bästa vän. En livskamrat som är så mycket bättre än något annat. Jag är glad att vi lyckades skapa en så fin vänskap som vi har idag, trots allt som hänt. Trots alla tårar som runnit och trots alla ord som sårat. Men det är precis så det är, äkta vänskap. Det kommer alltid vara vi, ingen kan förstöra det vi har. Jag älskar dig min lilla knasboll.   ♥