Små fina ord, kramar, omtanke,försiktiga kyssar på mjuka läppar,hålla om,skratt,gråt,fina leenden,tindrande ögon, förtroende,armar som håller om,dela med sig,fjärilar i magen....

Det är härligt att vara kär, det är en underbar känsla som infinner sig i kroppen och som berusar en värre än vad alkohol gör. Den nässlar sig in i varje liten vrå, öppnar upp alla dörrar och tillåter en att se världen med andra ögon. För det är just vad man gör, ser världen med andra ögon. Det är som om man går runder med dålig syn och sedan får på sig ett par glasögon, "är det såhär världen ser ut?". Kärleken gör någonting med en som inte går att förklara, man bara vet om att allting är så förbaskat bra och underbart. Ingenting kan få ner en på jorden utan man svävar runder på sina små rosa moln och njuter...

Nu är jag visserligen inte kär, men jag kommer ihåg känslan. Känslan av att känna sig stark och hel. Det kan jag sakna ibland och just nu känns det som allting bara har rasat. Det har rasat. Detta är första gången jag öppnar mig och verkligen tillåter mig att känna efter hur det känns. Jag har inte vågat tidigare, varit rädd för hur det ska kännas, gör det ont och kommer jag gråta? Det gör ont men jag kan hantera det och jag gråter inte. Att fälla tårar för någon som krossat mitt hjärta är inget jag gör, jag tänker spara mina tårar till något som är värt att gråta över. Men den där känslan, den bubblar inom mig och jag känner mig stark, starkare än någonsin samtidigt som jag känner mig oerhört liten.

Jag fokuserar på livets goda ting istället, att jag får ha hela min säng ifred, slippa höra av sig stup i kvarten för att höra hur den andre mår, vad den gör och vad man ska göra, planera för sig själv bara, nu har jag all tid i världen att umgås med mina vänner och det är helt okej att titta runder på fina rumpor och söta leende när man är ute - utan att man känner sig "otrogen" och hemsk. Istället lägger jag ner all min tid och ork på skolan, studenten närmar sig med storm steg och aldrig någonsin känt något liknande. Jag känner mig stark och jag är världens finaste människa - oavsett vad någon annan påstår. Jag kommer alltid vara vacker i mina egna ögon.

Jag tar en dag i taget och försöker bli av med känslan som finns i min kropp. Jag har lyckats reperera mig själv så mycket så jag fungerar som en människa igen och nu ser jag bara livets ljusa sidor. Visst är det härligt att leva och få vakna varje morgon med ett leende på läpparna? Någon dag kommer han ridandes på sin vita häst och tar mig med storm, jag ska se till att vara redo för den dagen.

- jag har gjort det förr och gör det igen.